Motivering
Alliansregeringen har inlett ett ytterst viktigt arbete för landets alla äldre. Men arbetet måste fortsätta för att fler ska kunna leva ett gott liv. För många äldre innebär medicinering att de kan leva ett gott liv trots fysisk eller psykisk ohälsa. Bland de boende på särskilda boenden är det snarare en regel än ett undantag att dagligen inta mer än tio olika mediciner. Läkemedelsanvändning är dock i många fall komplicerat och kan medföra betydande hälsorisker. Bristande information vid läkemedelsanvändning kan ofta leda till såväl övermedicinering som onödiga kostnader för såväl den enskilde som samhället i stort. Mer än var fjärde äldre patient får enligt Socialstyrelsen idag läkemedel som är direkt olämpliga för äldre människor.
Problem av denna karaktär konstaterades under mitten av 1990-talet av bland andra Socialstyrelsen. I lokala försök har man sedan dess försökt motverka de potentiella problem som felanvändning av läkemedel kan medföra. Inom ramarna för dessa har man analyserat och diskuterat patienters totala läkemedelsanvändning i samråd med läkemedelskunniga, för att på så sätt förhindra att mediciner nyttjas i kombinationer som är kontraproduktiva eller rent av skadliga för patienten. Enligt försökens utvärderingar har denna typ av läkemedelsinformation entydigt lett till positiva effekter såsom mindre läkemedelsbehov och minskade symptom. I en av studierna sjönk läkemedelskostnaderna för läkemedelsbrukarna med över 1 400 kronor per vårdtagare till följd av upptäckter av tidigare övermedicineringar. Kort sagt leder läkemedelsinformation för äldre ofta till oförändrat eller ökat välbefinnande, till en minskad läkemedelskostnad. En studie gjord vid Karolinska Universitetssjukhuset visar att en av tre akuta sjukhusinläggningar där patienten är över 70 år beror på läkemedelsbiverkningar.
Idag genomförs läkemedelsgenomgångar i en handfull kommuner och landsting runt om i Sverige. Utfallen och attityderna kring dessa är entydigt mycket goda och tyder på att liknande resultat skulle kunna uppnås i övriga landet. Då kunskapen om dessa verksamheter är liten och oförankrad menar jag att frågan om läkemedelsinformation för äldre bör lyftas till det nationella planet.
Med anledning av ovanstående menar jag därmed att en fortsatt riksomfattande satsning på läkemedelsinformation bör prioriteras. Fler kommuner och landsting bör göra läkemedelsgenomgångar. Detta skulle medföra långtgående effekter för Sveriges sjuka, såväl ekonomiskt som i höjning av livskvalitet.
fredag 17 december 2010
En Europeisk vårdgaranti
Motivering
Frågan om en europeisk patientrörlighet debatterades flitigt i Europaparlamentsvalet. Detta mot bakgrund av EG-domstolens beslut att patienter som stöter på otillbörliga förseningar av utredning och behandling har rätt att vända sig till ett annat medlemsland och där få vård som sedan ersätts i hemlandet. Denna rättighet har utvecklats i efterföljande domar och uttolkats ifrån EU:s grundfördrag. Genom praxis har domstolen utformat vad som närmast kan liknas vid en europeisk vårdgaranti. Dessa patienträttigheter finns i dag endast i form av svårtolkad domstolspraxis och inte i konkret lagstiftning. Därför anser undertecknade att det är av stor vikt att en renodlad europeisk vårdgaranti sjösätts.
För oss är det enkelt. Alla ska ha rätt till den vård de behöver, oavsett i vilket land eller län de bor. Vid eventuell fördröjning, känd bristfällig vårdkvalitet eller vid sällsynta sjukdomar bör vi eftersträva ett utökat samarbete mellan medlemsländerna I EU. Det kostar inte mer att få den vård man ändå ska ha, men kortar sjukskrivningstider och mänskligt lidande. Vi menar sålunda att patientens rättigheter i stället ska handla om att ha rätt till den vård och vårdkvalitet man behöver, så att man snabbt blir frisk. Makten över vården ska i så stor utsträckning som möjligt ligga hos patienten själv, inte hos politikerna. Det får inte vara så att byråkrater ska tvinga människor stå kvar i kön bara för att den svenska sjukvården inte räcker till.
Vi vill således utöka valfriheten i fråga om var den enskilde kan söka sin vård. Det är för oss obegripligt varför det skall vara svårare för landstingen att tillåta behandling utomlands än att tillåta den i grannlandstinget. I dagens globaliserade samhälle finns gränserna mest i kartböckerna och står inte längre för begränsningar i samma utsträckning som tidigare. Det innebär att patienter i Blekinge eller i Östergötland– som på sedvanligt sätt har fått behovet av en operation eller behandling fastställt där hemma – skall kunna få nödvändig vård utomlands om landstinget inte klarar av att erbjuda den inom rimlig tid. Framsteg har gjorts i frågan sedan alliansregeringen tillträde. Nu måste vi fortsätta arbetet med att införa en europeisk vårdgaranti
Patientens rättigheter bör därför utvidgas till att även omfatta rätten att söka såväl akut som planerad vård inom valfritt EU-land – i form av en europeisk vårdgaranti.
Frågan om en europeisk patientrörlighet debatterades flitigt i Europaparlamentsvalet. Detta mot bakgrund av EG-domstolens beslut att patienter som stöter på otillbörliga förseningar av utredning och behandling har rätt att vända sig till ett annat medlemsland och där få vård som sedan ersätts i hemlandet. Denna rättighet har utvecklats i efterföljande domar och uttolkats ifrån EU:s grundfördrag. Genom praxis har domstolen utformat vad som närmast kan liknas vid en europeisk vårdgaranti. Dessa patienträttigheter finns i dag endast i form av svårtolkad domstolspraxis och inte i konkret lagstiftning. Därför anser undertecknade att det är av stor vikt att en renodlad europeisk vårdgaranti sjösätts.
För oss är det enkelt. Alla ska ha rätt till den vård de behöver, oavsett i vilket land eller län de bor. Vid eventuell fördröjning, känd bristfällig vårdkvalitet eller vid sällsynta sjukdomar bör vi eftersträva ett utökat samarbete mellan medlemsländerna I EU. Det kostar inte mer att få den vård man ändå ska ha, men kortar sjukskrivningstider och mänskligt lidande. Vi menar sålunda att patientens rättigheter i stället ska handla om att ha rätt till den vård och vårdkvalitet man behöver, så att man snabbt blir frisk. Makten över vården ska i så stor utsträckning som möjligt ligga hos patienten själv, inte hos politikerna. Det får inte vara så att byråkrater ska tvinga människor stå kvar i kön bara för att den svenska sjukvården inte räcker till.
Vi vill således utöka valfriheten i fråga om var den enskilde kan söka sin vård. Det är för oss obegripligt varför det skall vara svårare för landstingen att tillåta behandling utomlands än att tillåta den i grannlandstinget. I dagens globaliserade samhälle finns gränserna mest i kartböckerna och står inte längre för begränsningar i samma utsträckning som tidigare. Det innebär att patienter i Blekinge eller i Östergötland– som på sedvanligt sätt har fått behovet av en operation eller behandling fastställt där hemma – skall kunna få nödvändig vård utomlands om landstinget inte klarar av att erbjuda den inom rimlig tid. Framsteg har gjorts i frågan sedan alliansregeringen tillträde. Nu måste vi fortsätta arbetet med att införa en europeisk vårdgaranti
Patientens rättigheter bör därför utvidgas till att även omfatta rätten att söka såväl akut som planerad vård inom valfritt EU-land – i form av en europeisk vårdgaranti.
Förkortande av förnyelseintervaller för bilstöd
Motivering
I Förenta nationernas barnkonvention, som antogs av FN:s generalförsamling år 1989, är grundtanken att alla barn har ett lika människovärde. Enligt artikel 2 ska inga barn på något sätt utsättas för diskriminering. Vidare står det i barnkonventionen, artikel 23, att barn ska ha rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör att de kan delta aktivt i samhället. Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2008:23) ska barn med funktionshinder ha samma rätt till grundläggande friheter som alla andra barn och de ska erbjudas stöd anpassat till deras funktionsnedsättning. För att barn med funktionsnedsättning ska få möjlighet till ett aktivt liv är det viktigt att förflyttningar mellan olika aktiviteter möjliggörs.
Den fysiska miljön innehåller ofta en mängd problem för barn med funktionsnedsättning och skapar barriärer i vardagen som stör till exempel lek och andra dagliga aktiviteter. För att barn med funktionsnedsättningar ska kunna delta i alla livsområden på lika villkor ska de stater som har skrivit under konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning genomföra åtgärder så att de får samma tillgång som andra när det gäller bland annat tillgänglighet i den fysiska miljön, transporter och information om detta (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, 2008:9). Enligt socialtjänstlagens kapitel angående människor med funktionsnedsättningar (SFS 2001:453) har Sveriges kommuner ett ansvar att se till att individer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga i samhället på samma villkor som övriga medborgare. För att detta ska kunna ske behöver också barn med funktionsnedsättningar kunna förflytta sig mellan olika dagliga aktiviteter.
Fungerar inte barnets transportsituationer försvåras möjligheten till meningsfull aktivitet och de riskerar att inte kunna ta sig till och utföra de aktiviteter de önskar. Detta kan beskrivas som occupational deprivation och innebär att barnet berövas möjligheten att utföra meningsfull aktivitet på grund av yttre omständigheter. Det är således inte barnets funktionsnedsättning som är orsaken till berövande av meningsfull aktivitet, utan det är faktorer i omgivningen som ligger till grund.
Många barn med motoriska funktionsnedsättningar som till exempel CP, muskelsjukdomar och ryggmärgsbråck är i behov av specialanpassningar för att kunna färdas säkert. De flesta resor som görs av ett barn med motoriska funktionsnedsättningar genomförs med familjens egen bil och knappt en tredjedel av dessa bilar är anpassade efter barnets funktionsnedsättning. Det har också visat sig att barn med funktionsnedsättningar löper en ökad risk för att råka ut för personskada vid en eventuell olycka. Det beror på två olika anledningar, dels är barn med funktionsnedsättningar mer känsliga för yttre våld än andra barn, dels har sällan lämpliga säkerhetsåtgärder vidtagits. Det är svårt för barnens föräldrar att veta vilket sätt som är det säkraste sättet för barnen att färdas. Kunskapen hos föräldrar till barn med funktionsnedsättningar angående hur barnen ska resa på ett säkert sätt är dålig. Tre av fyra föräldrar till barn med autism upplever oro när deras barn åker skolskjuts eller färdtjänst. Varannan förälder känner även oro när barnet färdas i det egna fordonet då kunskap ofta saknas om hur barnen ska transporteras på ett säkert sätt. För barn med funktionsnedsättningar kan inte alltid säkerheten garanteras med hjälp av vanliga bilbarnstolar och säkerhetsbälten. Även föräldrar till barn med motoriska funktionsnedsättningar beskriver en oro över sina barns transportsituationer.
Bilstöd är ett ekonomiskt bidrag som man kan ges genom Försäkringskassan (FK), vilka enligt lag 2006:490 är ansvariga för hanteringen av dessa ärenden. I slutet av 1940-talet infördes de första reglerna om statligt bilstöd till personer med funktionshinder. Då var syftet att underlätta resor till och från arbete samt yrkesinriktade studier. Sedan dess har frågan om bilstöd behandlats av ett antal statliga utredningar och systemet har successivt förändrats (SOU 2005:26). Idag ser processen och reglerna ut enligt nedan: För att kunna få bilstöd måste man vara skriven i Sverige och tillhöra någon av bilstödets fem bidragsgrupper. De är:
Grupp 1: Personer som är under 65 år och som är beroende av bil för att kunna arbeta, studera och/eller genomgå rehabilitering med aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning. Dessa ska beräknas pågå i minst ett halvår.
Grupp 2: Personer som tidigare beviljats bilstöd enligt grupp 1 men som nu får sjuk- eller aktivitetsersättning samt är under 65 år.
Grupp 3: Personer som är mellan 18 och 49 år och ska köra bilen själv.
Grupp 4: Personer som är funktionsnedsatta och har barn under 18 år och behöver bil för att kunna ta sig fram med barnet.
Grupp 5: Personer som har ett barn med funktionsnedsättning.
Den relevanta gruppen för denna motion är således grupp 5. I FK:s informationsfolder skriver man:
Du kan tillhöra grupp 5 om du har barn med funktionsnedsättning, bor ihop med barnet, behöver bil för att kunna förflytta dig tillsammans med ditt barn, och ska köra bilen själv. Som förälder räknas även den som är vårdnadshavare för barnet, som håller på att adoptera barnet eller har tagit hand om barnet för minst tre år framåt. Du räknas också som förälder om du bor ihop med en förälder till barnet och ni är eller har varit gifta alternativt har eller har haft gemensamma barn.
Som funktionsnedsättning menas ett bestående men som är troligt att det finns kvar i minst nio år framåt. Det är konsekvenserna av funktionsnedsättningen som avgör om man har rätt till bilstöd och inte själva funktionsnedsättningen i sig. Barnet måste ha återkommande och stora bekymmer med att förflytta sig med allmänna kommunikationer, vilket till exempel kan vara på grund av rörelsehinder, smärtor och/eller andningssvårigheter. Bedömningen utgår från vilka svårigheter barnet har utifrån sin funktionsnedsättning samt om och i så fall vilka hjälpmedel barnet använder.
Förmedlingsprocessen har studerats och bedömts vara krånglig och sakna en adekvat leveranskontroll. Vidare saknas det en samordnande funktion. FK varken känner kundens (dvs. barnets och familjens) behov eller vet hur processen har fungerat eftersom inga utvärderingar gjorts. Framtagande av sådana data bidrar till att säkerställa att de av riksdagen fastställda transportpolitiska delmålen tillgänglighet, trafiksäkerhet och transportkvalitet säkerställs för de barn som måste transporteras i anpassade fordon. Antalet bilstöd för grupp 5 år 1998–2007 uppgår till något fler än 3 452, vilket visar att gruppen är liten till omfånget.
Problemet som denna motion tar sitt avstamp i är den tillämpning som görs i samband med definitionen av funktionsnedsättning, där man numera (sedan 2007) tillämpar en 9-årsregel för alla former av bilstöd. Detta drabbar på ett orimligt sätt barn med funktionshinder vars föräldrar är i behov av detta stöd för att kunna leva upp till målet om alla barns lika värde och möjlighet till delaktighet i samhället. Mitt förslag är att återjustera denna regel till 7 år. På sikt bör det även utredas huruvida tidsramen ska sänkas ytterligare.
Anledningen till varför man justerade den tidigare 7-årsregeln till 9 år finns utförligt beskrivet i SOU 2005:26, men man kan konstatera att detta besluts togs utan hänsyn till barn med funktionsnedsättningar. Faktum är att 9-årsregeln omöjliggör att en familj kan få mer än ett enda bilstöd under ett barns uppväxt, såvida man inte ansöker om det redan det år då barnet föds, vilket i sin tur inte kommer att beviljas – även om barnet föds med ett uppenbart rörelsehinder såsom ryggmärgsbråck – eftersom barnets behov under sitt första levnadsår inte radikalt avviker från andra spädbarns vad gäller transport i bil. Vidare är 9-årsregeln gränsande till absurd då det implicit förväntas av föräldrarna att de ska kunna överblicka sitt barns behov av bil och fordonsanpassning under t.ex. levnadsperioden 4–13 år i barnets liv. För föräldrar till barn med progredierande muskelsjukdomar som t.ex. Duchenennes muskeldystrofi, vilken debuterar i 4-årsåldern, där barnet blir rullstolbundet i yngre tonåren och i behov av elektrisk rullstol i de övre tonåren, är uppgiften övermäktig. En återgång till den tidigare 7-årsregeln för grupp 5 förefaller både rimligt, humant och klokt. Att göra de ovan beskrivna bedömningarna på 7-årsbasis ger de redan svårt utsatta föräldrarna en något rimligare situation, även om en ytterligare sänkning av tidsramen vore att föredra.
I Förenta nationernas barnkonvention, som antogs av FN:s generalförsamling år 1989, är grundtanken att alla barn har ett lika människovärde. Enligt artikel 2 ska inga barn på något sätt utsättas för diskriminering. Vidare står det i barnkonventionen, artikel 23, att barn ska ha rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör att de kan delta aktivt i samhället. Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2008:23) ska barn med funktionshinder ha samma rätt till grundläggande friheter som alla andra barn och de ska erbjudas stöd anpassat till deras funktionsnedsättning. För att barn med funktionsnedsättning ska få möjlighet till ett aktivt liv är det viktigt att förflyttningar mellan olika aktiviteter möjliggörs.
Den fysiska miljön innehåller ofta en mängd problem för barn med funktionsnedsättning och skapar barriärer i vardagen som stör till exempel lek och andra dagliga aktiviteter. För att barn med funktionsnedsättningar ska kunna delta i alla livsområden på lika villkor ska de stater som har skrivit under konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning genomföra åtgärder så att de får samma tillgång som andra när det gäller bland annat tillgänglighet i den fysiska miljön, transporter och information om detta (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, 2008:9). Enligt socialtjänstlagens kapitel angående människor med funktionsnedsättningar (SFS 2001:453) har Sveriges kommuner ett ansvar att se till att individer med funktionsnedsättning kan vara delaktiga i samhället på samma villkor som övriga medborgare. För att detta ska kunna ske behöver också barn med funktionsnedsättningar kunna förflytta sig mellan olika dagliga aktiviteter.
Fungerar inte barnets transportsituationer försvåras möjligheten till meningsfull aktivitet och de riskerar att inte kunna ta sig till och utföra de aktiviteter de önskar. Detta kan beskrivas som occupational deprivation och innebär att barnet berövas möjligheten att utföra meningsfull aktivitet på grund av yttre omständigheter. Det är således inte barnets funktionsnedsättning som är orsaken till berövande av meningsfull aktivitet, utan det är faktorer i omgivningen som ligger till grund.
Många barn med motoriska funktionsnedsättningar som till exempel CP, muskelsjukdomar och ryggmärgsbråck är i behov av specialanpassningar för att kunna färdas säkert. De flesta resor som görs av ett barn med motoriska funktionsnedsättningar genomförs med familjens egen bil och knappt en tredjedel av dessa bilar är anpassade efter barnets funktionsnedsättning. Det har också visat sig att barn med funktionsnedsättningar löper en ökad risk för att råka ut för personskada vid en eventuell olycka. Det beror på två olika anledningar, dels är barn med funktionsnedsättningar mer känsliga för yttre våld än andra barn, dels har sällan lämpliga säkerhetsåtgärder vidtagits. Det är svårt för barnens föräldrar att veta vilket sätt som är det säkraste sättet för barnen att färdas. Kunskapen hos föräldrar till barn med funktionsnedsättningar angående hur barnen ska resa på ett säkert sätt är dålig. Tre av fyra föräldrar till barn med autism upplever oro när deras barn åker skolskjuts eller färdtjänst. Varannan förälder känner även oro när barnet färdas i det egna fordonet då kunskap ofta saknas om hur barnen ska transporteras på ett säkert sätt. För barn med funktionsnedsättningar kan inte alltid säkerheten garanteras med hjälp av vanliga bilbarnstolar och säkerhetsbälten. Även föräldrar till barn med motoriska funktionsnedsättningar beskriver en oro över sina barns transportsituationer.
Bilstöd är ett ekonomiskt bidrag som man kan ges genom Försäkringskassan (FK), vilka enligt lag 2006:490 är ansvariga för hanteringen av dessa ärenden. I slutet av 1940-talet infördes de första reglerna om statligt bilstöd till personer med funktionshinder. Då var syftet att underlätta resor till och från arbete samt yrkesinriktade studier. Sedan dess har frågan om bilstöd behandlats av ett antal statliga utredningar och systemet har successivt förändrats (SOU 2005:26). Idag ser processen och reglerna ut enligt nedan: För att kunna få bilstöd måste man vara skriven i Sverige och tillhöra någon av bilstödets fem bidragsgrupper. De är:
Grupp 1: Personer som är under 65 år och som är beroende av bil för att kunna arbeta, studera och/eller genomgå rehabilitering med aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning. Dessa ska beräknas pågå i minst ett halvår.
Grupp 2: Personer som tidigare beviljats bilstöd enligt grupp 1 men som nu får sjuk- eller aktivitetsersättning samt är under 65 år.
Grupp 3: Personer som är mellan 18 och 49 år och ska köra bilen själv.
Grupp 4: Personer som är funktionsnedsatta och har barn under 18 år och behöver bil för att kunna ta sig fram med barnet.
Grupp 5: Personer som har ett barn med funktionsnedsättning.
Den relevanta gruppen för denna motion är således grupp 5. I FK:s informationsfolder skriver man:
Du kan tillhöra grupp 5 om du har barn med funktionsnedsättning, bor ihop med barnet, behöver bil för att kunna förflytta dig tillsammans med ditt barn, och ska köra bilen själv. Som förälder räknas även den som är vårdnadshavare för barnet, som håller på att adoptera barnet eller har tagit hand om barnet för minst tre år framåt. Du räknas också som förälder om du bor ihop med en förälder till barnet och ni är eller har varit gifta alternativt har eller har haft gemensamma barn.
Som funktionsnedsättning menas ett bestående men som är troligt att det finns kvar i minst nio år framåt. Det är konsekvenserna av funktionsnedsättningen som avgör om man har rätt till bilstöd och inte själva funktionsnedsättningen i sig. Barnet måste ha återkommande och stora bekymmer med att förflytta sig med allmänna kommunikationer, vilket till exempel kan vara på grund av rörelsehinder, smärtor och/eller andningssvårigheter. Bedömningen utgår från vilka svårigheter barnet har utifrån sin funktionsnedsättning samt om och i så fall vilka hjälpmedel barnet använder.
Förmedlingsprocessen har studerats och bedömts vara krånglig och sakna en adekvat leveranskontroll. Vidare saknas det en samordnande funktion. FK varken känner kundens (dvs. barnets och familjens) behov eller vet hur processen har fungerat eftersom inga utvärderingar gjorts. Framtagande av sådana data bidrar till att säkerställa att de av riksdagen fastställda transportpolitiska delmålen tillgänglighet, trafiksäkerhet och transportkvalitet säkerställs för de barn som måste transporteras i anpassade fordon. Antalet bilstöd för grupp 5 år 1998–2007 uppgår till något fler än 3 452, vilket visar att gruppen är liten till omfånget.
Problemet som denna motion tar sitt avstamp i är den tillämpning som görs i samband med definitionen av funktionsnedsättning, där man numera (sedan 2007) tillämpar en 9-årsregel för alla former av bilstöd. Detta drabbar på ett orimligt sätt barn med funktionshinder vars föräldrar är i behov av detta stöd för att kunna leva upp till målet om alla barns lika värde och möjlighet till delaktighet i samhället. Mitt förslag är att återjustera denna regel till 7 år. På sikt bör det även utredas huruvida tidsramen ska sänkas ytterligare.
Anledningen till varför man justerade den tidigare 7-årsregeln till 9 år finns utförligt beskrivet i SOU 2005:26, men man kan konstatera att detta besluts togs utan hänsyn till barn med funktionsnedsättningar. Faktum är att 9-årsregeln omöjliggör att en familj kan få mer än ett enda bilstöd under ett barns uppväxt, såvida man inte ansöker om det redan det år då barnet föds, vilket i sin tur inte kommer att beviljas – även om barnet föds med ett uppenbart rörelsehinder såsom ryggmärgsbråck – eftersom barnets behov under sitt första levnadsår inte radikalt avviker från andra spädbarns vad gäller transport i bil. Vidare är 9-årsregeln gränsande till absurd då det implicit förväntas av föräldrarna att de ska kunna överblicka sitt barns behov av bil och fordonsanpassning under t.ex. levnadsperioden 4–13 år i barnets liv. För föräldrar till barn med progredierande muskelsjukdomar som t.ex. Duchenennes muskeldystrofi, vilken debuterar i 4-årsåldern, där barnet blir rullstolbundet i yngre tonåren och i behov av elektrisk rullstol i de övre tonåren, är uppgiften övermäktig. En återgång till den tidigare 7-årsregeln för grupp 5 förefaller både rimligt, humant och klokt. Att göra de ovan beskrivna bedömningarna på 7-årsbasis ger de redan svårt utsatta föräldrarna en något rimligare situation, även om en ytterligare sänkning av tidsramen vore att föredra.
Öppna kvalitetsregister i vården
Motivering
Patienter i olika delar av landet får inte vård på lika villkor. Tvärtom finns det stora skillnader i väntetider och medicinsk behandlingspraxis både inom och mellan landstingen. Att vissa vårdgivare tillhandahåller vård av en exceptionellt hög kvalitet eller mindre förekommande specialiteter är någonting mycket positivt. Tyvärr finns det såväl dalar som toppar i den svenska vården. Vårdgivare som inte lever upp till ställda krav avseende såväl kvalitet som tillgänglighet är idag en del av verkligheten för landets patienter.
I många länder finns idag öppna nationella kvalitetsregister, vilka syftar till att ge medborgarna möjlighet att ta del av redovisning av hälso- och sjukvårdens resultat och kvalitet. Arbete med liknande system har även påbörjats i delar av vårt land, men ännu finns inget heltäckande system på nationell nivå. Öppnare resultatredovisning bidrar till att utveckla kvaliteten och effektiviteten i sjukvården. Detta skulle stimulera alla som arbetar i vård och omsorg att ta del av den egna verksamhetens resultat, vilket är en förutsättning för att de skall kunna vara delaktiga i att utveckla verksamheten.
Öppna jämförelser har blivit ett av våra viktigaste verktyg för att förbättra vården och omsorgen. I takt med att allt mer av fria val införs inom vård, omsorg och sociala tjänster ökar också behovet av att medborgare får tillgång till information, för att hitta det som passar bäst och eller har högst kvalitet.
Olika intressenter har olika behov av information om hälso- och sjukvårdens kvalitet, resultat och tillgänglighet. Patienter och övriga medborgare efterfrågar information om kvaliteten för att kunna göra informerade val av vårdgivare och för att kunna medverka i beslut av betydelse för den egna hälsan. Vårdgivarna å sin sida behöver information om kvalitet och resultat för egen kontroll samt verksamhetsutveckling. Genom att låta såväl vårdgivare som vårdtagare rapportera till ett gemensamt registersystem kan en så rättvisande bild som möjligt ges av skillnaderna i svensk vård.
Med nationella jämförelser i öppna kvalitetsregister kan man lätt styrka och utvärdera huruvida invånarna i vårt land får en likvärdig vård. Med tydliga indikationer på var vården är tillfredsställande respektive undermålig kan jämförelser och vidare uppföljningar göras. Även erfarenhetsutbyte och forum för utveckling är en naturlig följd av ett införande av öppna kvalitetsregister i vården. Vidare kan öppnare jämförelser tjäna till en generell kvalitetshöjning då vårdgivare ej vill pekas ut som mindre kvalitativa i sina behandlingar.
Jag föreslår därför att riksdagen tar fortsatt ställning för öppna kvalitetssystem, där jämförelser kan göras mellan olika vårdgivare. Genom att göra resultatredovisningarna mer öppna och lättillgängliga kan vi stärka patientens ställning i vården.
Patienter i olika delar av landet får inte vård på lika villkor. Tvärtom finns det stora skillnader i väntetider och medicinsk behandlingspraxis både inom och mellan landstingen. Att vissa vårdgivare tillhandahåller vård av en exceptionellt hög kvalitet eller mindre förekommande specialiteter är någonting mycket positivt. Tyvärr finns det såväl dalar som toppar i den svenska vården. Vårdgivare som inte lever upp till ställda krav avseende såväl kvalitet som tillgänglighet är idag en del av verkligheten för landets patienter.
I många länder finns idag öppna nationella kvalitetsregister, vilka syftar till att ge medborgarna möjlighet att ta del av redovisning av hälso- och sjukvårdens resultat och kvalitet. Arbete med liknande system har även påbörjats i delar av vårt land, men ännu finns inget heltäckande system på nationell nivå. Öppnare resultatredovisning bidrar till att utveckla kvaliteten och effektiviteten i sjukvården. Detta skulle stimulera alla som arbetar i vård och omsorg att ta del av den egna verksamhetens resultat, vilket är en förutsättning för att de skall kunna vara delaktiga i att utveckla verksamheten.
Öppna jämförelser har blivit ett av våra viktigaste verktyg för att förbättra vården och omsorgen. I takt med att allt mer av fria val införs inom vård, omsorg och sociala tjänster ökar också behovet av att medborgare får tillgång till information, för att hitta det som passar bäst och eller har högst kvalitet.
Olika intressenter har olika behov av information om hälso- och sjukvårdens kvalitet, resultat och tillgänglighet. Patienter och övriga medborgare efterfrågar information om kvaliteten för att kunna göra informerade val av vårdgivare och för att kunna medverka i beslut av betydelse för den egna hälsan. Vårdgivarna å sin sida behöver information om kvalitet och resultat för egen kontroll samt verksamhetsutveckling. Genom att låta såväl vårdgivare som vårdtagare rapportera till ett gemensamt registersystem kan en så rättvisande bild som möjligt ges av skillnaderna i svensk vård.
Med nationella jämförelser i öppna kvalitetsregister kan man lätt styrka och utvärdera huruvida invånarna i vårt land får en likvärdig vård. Med tydliga indikationer på var vården är tillfredsställande respektive undermålig kan jämförelser och vidare uppföljningar göras. Även erfarenhetsutbyte och forum för utveckling är en naturlig följd av ett införande av öppna kvalitetsregister i vården. Vidare kan öppnare jämförelser tjäna till en generell kvalitetshöjning då vårdgivare ej vill pekas ut som mindre kvalitativa i sina behandlingar.
Jag föreslår därför att riksdagen tar fortsatt ställning för öppna kvalitetssystem, där jämförelser kan göras mellan olika vårdgivare. Genom att göra resultatredovisningarna mer öppna och lättillgängliga kan vi stärka patientens ställning i vården.
En bättre folkhälsa
Motivering
Ingen annan än den enskilde ansvarar ytterst för sin egen hälsa. När vår hälsa är god känner vi tryggheten och friheten att kunna forma våra liv som vi själva vill ha dem. Ohälsa innebär på samma sätt ofta ett stort mått av otrygghet och en känsla av otillräcklighet. Faktorer som ofta bidrar till ett större välbefinnande och en bättre självupplevd hälsa är hälsosamma levnadsvanor, meningsfullhet och stor påverkan i vardagen samt utvecklingsmöjligheter.
Människor måste kunna bygga sig ett tryggt liv med egen makt över vardagen. För detta krävs kunskaper som kan grundlägga ett friskt och bra liv, men även utrymme för att kunna använda sig av dem. Allt för liten tilltro sätts idag till den enskildes ansvar och möjligheter att göra detta. Att förebygga ohälsa är både en skyldighet och en rättighet för varje medborgare.
Som ovan anförts ligger hälsofrågan ytterst på den enskilde. Dock har samhället och staten också ett ansvar – ett ansvar att erbjuda och påvisa stöd och information för en bättre folkhälsa. Hälsofrämjande folkhälsoarbete bör utgå från det friska och välfungerande i samhället, för att sedan låta detta ”smitta av sig” till övriga delar.
Stödet vid folkhälsoarbete till den enskilda från såväl kommuner, som landsting och stat har stärkts under alliansregeringens tid men kan och bör utvecklas ännu mer. En viktig del i arbetet mot en bättre folkhälsa är fokus på så kallade livsstilssamtal. Dessa förs i allt för liten utsträckning med människor i de mer kritiska grupperna, vilka utsätter sig för större risker genom bland annat hög alkoholkonsumtion och bruk av narkotika. Med ökad kunskap om den egna situationen och tillgång till hjälp- och stödinsatser kan människor som på ett eller annat sätt drabbats av ohälsa eller hamnat i en social återvändsgränd få den hjälp de behöver för återgång till ett mer hälsosamt liv.
Skolorna har en oerhört viktig roll i det förebyggande folkhälsoarbetet. Med tidig och frekvent information kring hälsa och ohälsa skapas kunskaper och levnadssätt som kan bidra till ett friskare Sverige. Information om ett hälsosamt leverne bör således genomsyra hela skoltiden. Barn som lever i familjer där missbruk förekommer måste särskilt uppmärksammas. I samarbete med kommunerna bör stödgrupper för hjälp till dessa barn inrättas. En ökad satsning på psykologer till landets ungdomsmottagningar samt självmordsförebyggande åtgärder är vidare saker som är centrala för en ökad hälsa bland landets yngre. Därför är den stora elevhälsosatsningen från alliansregeringen oerhört välkommen.
Betydande insatser för folkhälsan bör även göras där majoriteten av landets befolkning spenderar en stor del av sin vardag, på arbetsplatsen. Genom morötter och ekonomiska incitament bör företag uppmuntras till att införa friskvårdssatsningar för sina anställda. En minskad ohälsa på arbetsplatsen är någonting som såväl stat som arbetsgivare drar stora vinster av. En vidare satsning på företagshälsovård är därför ett naturligt steg i vårdens utveckling.
Många av dessa frågor avgörs och konkretiseras idag på såväl kommunal som regional nivå. Det gör dock inte frågorna mindre intressanta för riksdagen och det nationella folkhälsoarbetet. Jag önskar med denna motion att riksdagen uttrycker en viljeriktning om att prioritera det viktiga folkhälsoarbetet. I enlighet med vad som ovan anförts menar jag att vi måste fokusera mer på förebyggande av ohälsa. Ju tidigare ohälsan bekämpas, desto mindre lidande för den enskilde och större vinst för oss alla.
Ingen annan än den enskilde ansvarar ytterst för sin egen hälsa. När vår hälsa är god känner vi tryggheten och friheten att kunna forma våra liv som vi själva vill ha dem. Ohälsa innebär på samma sätt ofta ett stort mått av otrygghet och en känsla av otillräcklighet. Faktorer som ofta bidrar till ett större välbefinnande och en bättre självupplevd hälsa är hälsosamma levnadsvanor, meningsfullhet och stor påverkan i vardagen samt utvecklingsmöjligheter.
Människor måste kunna bygga sig ett tryggt liv med egen makt över vardagen. För detta krävs kunskaper som kan grundlägga ett friskt och bra liv, men även utrymme för att kunna använda sig av dem. Allt för liten tilltro sätts idag till den enskildes ansvar och möjligheter att göra detta. Att förebygga ohälsa är både en skyldighet och en rättighet för varje medborgare.
Som ovan anförts ligger hälsofrågan ytterst på den enskilde. Dock har samhället och staten också ett ansvar – ett ansvar att erbjuda och påvisa stöd och information för en bättre folkhälsa. Hälsofrämjande folkhälsoarbete bör utgå från det friska och välfungerande i samhället, för att sedan låta detta ”smitta av sig” till övriga delar.
Stödet vid folkhälsoarbete till den enskilda från såväl kommuner, som landsting och stat har stärkts under alliansregeringens tid men kan och bör utvecklas ännu mer. En viktig del i arbetet mot en bättre folkhälsa är fokus på så kallade livsstilssamtal. Dessa förs i allt för liten utsträckning med människor i de mer kritiska grupperna, vilka utsätter sig för större risker genom bland annat hög alkoholkonsumtion och bruk av narkotika. Med ökad kunskap om den egna situationen och tillgång till hjälp- och stödinsatser kan människor som på ett eller annat sätt drabbats av ohälsa eller hamnat i en social återvändsgränd få den hjälp de behöver för återgång till ett mer hälsosamt liv.
Skolorna har en oerhört viktig roll i det förebyggande folkhälsoarbetet. Med tidig och frekvent information kring hälsa och ohälsa skapas kunskaper och levnadssätt som kan bidra till ett friskare Sverige. Information om ett hälsosamt leverne bör således genomsyra hela skoltiden. Barn som lever i familjer där missbruk förekommer måste särskilt uppmärksammas. I samarbete med kommunerna bör stödgrupper för hjälp till dessa barn inrättas. En ökad satsning på psykologer till landets ungdomsmottagningar samt självmordsförebyggande åtgärder är vidare saker som är centrala för en ökad hälsa bland landets yngre. Därför är den stora elevhälsosatsningen från alliansregeringen oerhört välkommen.
Betydande insatser för folkhälsan bör även göras där majoriteten av landets befolkning spenderar en stor del av sin vardag, på arbetsplatsen. Genom morötter och ekonomiska incitament bör företag uppmuntras till att införa friskvårdssatsningar för sina anställda. En minskad ohälsa på arbetsplatsen är någonting som såväl stat som arbetsgivare drar stora vinster av. En vidare satsning på företagshälsovård är därför ett naturligt steg i vårdens utveckling.
Många av dessa frågor avgörs och konkretiseras idag på såväl kommunal som regional nivå. Det gör dock inte frågorna mindre intressanta för riksdagen och det nationella folkhälsoarbetet. Jag önskar med denna motion att riksdagen uttrycker en viljeriktning om att prioritera det viktiga folkhälsoarbetet. I enlighet med vad som ovan anförts menar jag att vi måste fokusera mer på förebyggande av ohälsa. Ju tidigare ohälsan bekämpas, desto mindre lidande för den enskilde och större vinst för oss alla.
Ett bättre företagsklimat
Ett bättre företagsklimat
Motivering
Företagen är det svenska samhällets hjärta. Det är bara genom välmående företag vi kan bygga ett starkt Sverige där alla har ett jobb att gå till och kan känna en social trygghet. Det är därför en självklarhet att arbeta för underlättande och förbättrande av företagens villkor, för att på så sätt skapa fler jobb och minska utanförskapet. Det är oerhört viktigt att gynna och stimulera det som i grunden uppbär vår ekonomi.
Det är naivt att tro att entreprenörskap och företag kan planeras eller kommenderas fram. Dock kan man med finans- och utbildningspolitiska styrmedel skapa ett samhälle där det är mer sannolikt att framgångsrika entreprenörer och företag kan få bärkraft. Mycket kan och bör göras för att Sverige ska kunna dra full nytta av den stora potential vi har i form av goda infrastrukturella förutsättningar, god ekonomi och starka handelsförbindelser.
Att vara företagare ska inte vara besvärligt och förknippat med byråkratiskt krångel och statiska regelverk. Med ett friare företagsklimat ges landets företag bättre möjligheter att anpassa sina verksamheter och organisationsstrukturer efter vad som passar dem själva eller sin marknad.
Den stora majoriteten av Sveriges största företag grundades för över 50 år sedan. För att Sverige ska kunna utvecklas som nation måste fler och bättre företag startas. Nya företag skapar nya möjligheter och innovationer för framtida konkurrens. Ett viktig led i att skapa ett Sverige där egenföretagande snarare är en regel än ett undantag är att låta en entreprenöriell anda genomsyra hela utbildningssystemet. Med studier som stimulerar självförtroenden och viljan att ta för sig kan en grundläggande entreprenöriell strävan bli en naturlig del av lärandet på såväl grundskole- som gymnasienivå. Genom att främja elevernas nyfikenhet, kreativitet och beslutsförmåga skapas ett intresse för företagande redan i tidiga år för landets framtida företagare. Entreprenörskap som en pedagogik kan utmana och utveckla såväl rådande tankestrukturer som organiseringsformer och skapa nya grogrunder och förutsättningar för det svenska näringslivet. Genom att göra utbildningarna till naturliga mötesplatser för inspiration, reflektion och erfarenhetsutbyte får vi ett ökat samhällsklimat där entreprenörskapen är en del av vardagen.
Att satsa på och underlätta för företagen är att satsa på Sverige. Med fler och bättre företag får vi ett levande Sverige, där fler människor har ett jobb att gå till på morgonen. Med minskad byråkrati och ökade satsningar på entreprenörskap ger vi landets företagare ökade möjligheter att utvecklas.
Motivering
Företagen är det svenska samhällets hjärta. Det är bara genom välmående företag vi kan bygga ett starkt Sverige där alla har ett jobb att gå till och kan känna en social trygghet. Det är därför en självklarhet att arbeta för underlättande och förbättrande av företagens villkor, för att på så sätt skapa fler jobb och minska utanförskapet. Det är oerhört viktigt att gynna och stimulera det som i grunden uppbär vår ekonomi.
Det är naivt att tro att entreprenörskap och företag kan planeras eller kommenderas fram. Dock kan man med finans- och utbildningspolitiska styrmedel skapa ett samhälle där det är mer sannolikt att framgångsrika entreprenörer och företag kan få bärkraft. Mycket kan och bör göras för att Sverige ska kunna dra full nytta av den stora potential vi har i form av goda infrastrukturella förutsättningar, god ekonomi och starka handelsförbindelser.
Att vara företagare ska inte vara besvärligt och förknippat med byråkratiskt krångel och statiska regelverk. Med ett friare företagsklimat ges landets företag bättre möjligheter att anpassa sina verksamheter och organisationsstrukturer efter vad som passar dem själva eller sin marknad.
Den stora majoriteten av Sveriges största företag grundades för över 50 år sedan. För att Sverige ska kunna utvecklas som nation måste fler och bättre företag startas. Nya företag skapar nya möjligheter och innovationer för framtida konkurrens. Ett viktig led i att skapa ett Sverige där egenföretagande snarare är en regel än ett undantag är att låta en entreprenöriell anda genomsyra hela utbildningssystemet. Med studier som stimulerar självförtroenden och viljan att ta för sig kan en grundläggande entreprenöriell strävan bli en naturlig del av lärandet på såväl grundskole- som gymnasienivå. Genom att främja elevernas nyfikenhet, kreativitet och beslutsförmåga skapas ett intresse för företagande redan i tidiga år för landets framtida företagare. Entreprenörskap som en pedagogik kan utmana och utveckla såväl rådande tankestrukturer som organiseringsformer och skapa nya grogrunder och förutsättningar för det svenska näringslivet. Genom att göra utbildningarna till naturliga mötesplatser för inspiration, reflektion och erfarenhetsutbyte får vi ett ökat samhällsklimat där entreprenörskapen är en del av vardagen.
Att satsa på och underlätta för företagen är att satsa på Sverige. Med fler och bättre företag får vi ett levande Sverige, där fler människor har ett jobb att gå till på morgonen. Med minskad byråkrati och ökade satsningar på entreprenörskap ger vi landets företagare ökade möjligheter att utvecklas.
fredag 3 december 2010
Nyanlända ska snabbt komma i arbete.
Det är den största förändringen av svensk integrationspolitik på 25 år. Anledningen till reformen är att introduktionen av nyanlända inte har fungerat. 30 procent av de nyanlända har arbete efter tre år i Sverige. Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete är sju år.
- Det är oacceptabelt och vittnar om stora strukturella problem i organisationen av insatser den första tiden i Sverige. Därför har riksdagen fattat beslut om en genomgripande reform för att skynda på nyanländas arbetsmarknadsetablering. Arbetsförmedlingarna tar över ansvaret för nyanlända.
- Varje nyanländ ska utifrån sina egna förutsättningar få professionellt stöd för att så snabbt som möjligt såväl lära sig svenska, komma i arbete och klara sin egen försörjnings samt få kännedom om de skyldigheter och rättigheter som gäller i Sverige.En etableringsplan görs upp,alla nyanlända behöver också en person som är välorienterad i det svenska samhället,en lots som kommer att få en ersättning baserad på prestation och resultat.
- När systemet är i full drift beräknas såväl samhället som de nyanlända att vinna på det. Stat och kommun i form av lägre kostnader och högre skatteintäkterDen nyanlände i form av bättre möjligheter att forma sitt eget liv och genom arbete klara sin egen försörjning.
- Det är oacceptabelt och vittnar om stora strukturella problem i organisationen av insatser den första tiden i Sverige. Därför har riksdagen fattat beslut om en genomgripande reform för att skynda på nyanländas arbetsmarknadsetablering. Arbetsförmedlingarna tar över ansvaret för nyanlända.
- Varje nyanländ ska utifrån sina egna förutsättningar få professionellt stöd för att så snabbt som möjligt såväl lära sig svenska, komma i arbete och klara sin egen försörjnings samt få kännedom om de skyldigheter och rättigheter som gäller i Sverige.En etableringsplan görs upp,alla nyanlända behöver också en person som är välorienterad i det svenska samhället,en lots som kommer att få en ersättning baserad på prestation och resultat.
- När systemet är i full drift beräknas såväl samhället som de nyanlända att vinna på det. Stat och kommun i form av lägre kostnader och högre skatteintäkterDen nyanlände i form av bättre möjligheter att forma sitt eget liv och genom arbete klara sin egen försörjning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)