Motivering
Svensk sjukhusvård är oftast organiserad klinikvis med kliniker för kirurgi, medicin, ortopedi osv. ”Stuprörs” och avdelningstänkande har traditionellt kännetecknat svensk sjukhusvård, även om det på senare tid har växt fram nya organisationsmodeller.
När sjukhusvården är traditionellt organiserad, klinikvis finns risken att vårdplatserna inte utnyttjas optimalt . En avdelning kan ha lediga platser, medan det är överbeläggning på en annan.
Multisjuka patienter med flera diagnoser och som behöver kompetens från flera kliniker och specialister kan komma i kläm. Informationen och samarbetet kan också vara bristfälligt.
Därför behövs ett nytänkande, där vården organiseras efter patientflödena och patientens upplevelse istället för efter avdelningstänkande. Köer skulle kunna kortas och tillgängligheten blir bättre om vården organiserades som en sammanhållen kedja där IT håller samman informationen och där alla aktörer i kedjan har tillgång till information om patienten.
Logistiska kedjor uppbyggda kring olika sjukdomar med exempelvis en för stroke, en för höftleder, en för diabetes etc. Vårdgivaren ska oavsett var patienten befinner sig kunna lägga in aktuell information mm.
Jag menar att vi bör verka för att specialisten i framtiden kommer till patienten istället för att patienten flyttas runt mellan olika avdelningar. Resursutnyttjandet och samverkan blir bättre. Multisjuka får en mer samman hållen vård. Patienten sätts i centrum.
fredag 17 december 2010
Vindkraftverks påverkan på känsliga kulturmiljöer
Motivering
Jag vill med denna motion väcka uppmärksamhet på de problem som enligt min uppfattning ibland kan förekomma i samband med tillståndsgivningen för byggandet av vindkraftsanläggningar i avvägningen emot kulturminnen.
Storskalig utbyggnad av industrianläggningar för produktion av vindkraft är en relativt ny företeelse i landskapet. Förvisso har såväl Riksantikvarieämbetet som Boverket utfärdat råd och anvisningar. Dock finns exempel på tillståndsgivande där man kan ifrågasätta om en rimlig bedömning gjorts gentemot andra intressen. Att vindkraftverk påverkar landskapsbilden är ofrånkomligt.
Att lagstiftningen är till för att pröva och minimera eventuella skador är omtvistligt. Vindkraft är industrianläggningar för att producera el. Vilken inverkan en etablering av industrianläggningar.
ger på landskapsbild, natur och kulturmiljö är ibland en subjektiv bedömning. Dock får höga roterande anläggningar som vindkraftverk en dominerande roll som måste föranleda omsorgsfull prövning.
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Stora vindkraftverk i nära anslutning till exempelvis kyrkor och kyrkogårdar kan påverka kulturhistoriska värden.
Jag finner det lämpligt att det görs en översyn av de regler som finns och hur tillämpningen har varit för att undvika framtida konflikter mellan vindkraftsetableringar och kulturbyggnader, exempelvis kyrkor med en månghundraårig historia.
Jag vill med denna motion väcka uppmärksamhet på de problem som enligt min uppfattning ibland kan förekomma i samband med tillståndsgivningen för byggandet av vindkraftsanläggningar i avvägningen emot kulturminnen.
Storskalig utbyggnad av industrianläggningar för produktion av vindkraft är en relativt ny företeelse i landskapet. Förvisso har såväl Riksantikvarieämbetet som Boverket utfärdat råd och anvisningar. Dock finns exempel på tillståndsgivande där man kan ifrågasätta om en rimlig bedömning gjorts gentemot andra intressen. Att vindkraftverk påverkar landskapsbilden är ofrånkomligt.
Att lagstiftningen är till för att pröva och minimera eventuella skador är omtvistligt. Vindkraft är industrianläggningar för att producera el. Vilken inverkan en etablering av industrianläggningar.
ger på landskapsbild, natur och kulturmiljö är ibland en subjektiv bedömning. Dock får höga roterande anläggningar som vindkraftverk en dominerande roll som måste föranleda omsorgsfull prövning.
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Stora vindkraftverk i nära anslutning till exempelvis kyrkor och kyrkogårdar kan påverka kulturhistoriska värden.
Jag finner det lämpligt att det görs en översyn av de regler som finns och hur tillämpningen har varit för att undvika framtida konflikter mellan vindkraftsetableringar och kulturbyggnader, exempelvis kyrkor med en månghundraårig historia.
Sydostlänken
Motivering
Djuphamnen i Karlshamn är en av Sveriges största hamnar och har dessutom ett strategiskt läge som gör att den får en naturligt stor betydelse för hela landet. Av Sveriges 52 hamnar låg Djuphamnen 2007 på en sjunde plats mätt i mängden gods som passerar – 7,3 miljoner ton – och av den sittande regeringen bedömts som intressant när det gäller framtida satsningar, och den kan komma att få en viktig roll för såväl snabba som miljövänliga transporter till och från Asien via transsibiriska järnvägen. Samtidigt stärks Sveriges förmåga att hävda sig på de nya transportmarknaderna i och omkring Baltikum.
Västra hörnet av Blekinge tillsammans med de intilliggande kommunerna i Skåne och Småland utgör den mest industriintensiva regionen i södra Sverige och är hem till väl kända industrier som Volvo PV, Ikea, Stora Enso, Södra Cell och Aarhus/Karlshamns AB. Alla kännetecknas av stora och tunga godsflöden och har samtliga visioner om en expansion mot Östeuropa. Företagen satsar också resurser på förstudier. Sydostlänken som infrastruktursatsning är mycket viktig om vi skall värna om att arbetstillfällena som dessa företag skapar i regionen blir kvar.
Med Sydostlänken menas den järnväg för sammankoppling av Södra stambanan och Blekinge kustbanan via Olofström. För att koppla samman den redan elektrifierade kustbanan med den befintliga järnvägssträckningen mellan Olofström och Älmhult – en ännu ej elektrifierad sträcka i stort behov av upprustning – krävs endast 12 kilometer järnväg. Det är byggnationen av själva Sydostlänken som enligt vår mening bör ha högst prioritet i nuläget.
Ur ett nationellt infrastrukturperspektiv innebär en utbyggnad av Sydostlänken och en förbättring av kvaliteten på närmast angränsande järnvägssträckor en relativt liten satsning. En sådan satsning skulle dock sannolikt få mycket positiva effekter på såväl regionen som resten av landet.
En satsning på Sydostlänken skulle innebära att skillnader i möjlighet för olika delar av landet att utveckla sitt näringsliv jämnas ut samtidigt som sårbarheten minskar och flexibiliteten ökar i det befintliga spårsystemet. Satsningen skulle också innebära en viss avlastning i angränsande regioner som exempelvis Skåne. På lokal nivå skulle driftsäkerheten för bland annat Volvos transporter mot Belgien och Göteborg ökas.
En utbyggnad av Sydostlänken innebär att transporter som idag sker på väg istället skulle gå via järnväg, vilket inte bara är rimligt ur klimatsynpunkt utan dessutom minskar risken för olyckor.
En utbyggnad av Sydostlänken innebär stora förbättringar på i princip varje punkt om man jämför med hur situationen ser ut idag. De lokala och regionala möjligheterna till tillväxt och utveckling förbättras, miljön och säkerheten gynnas och det redan etablerade spårsystemet blir mindre sårbart. I längden gynnas hela Sverige.
Regeringen bör undersöka förutsättningarna att inför nästa planperiod påbörja en analys av en utbyggd sydostlänk.
Djuphamnen i Karlshamn är en av Sveriges största hamnar och har dessutom ett strategiskt läge som gör att den får en naturligt stor betydelse för hela landet. Av Sveriges 52 hamnar låg Djuphamnen 2007 på en sjunde plats mätt i mängden gods som passerar – 7,3 miljoner ton – och av den sittande regeringen bedömts som intressant när det gäller framtida satsningar, och den kan komma att få en viktig roll för såväl snabba som miljövänliga transporter till och från Asien via transsibiriska järnvägen. Samtidigt stärks Sveriges förmåga att hävda sig på de nya transportmarknaderna i och omkring Baltikum.
Västra hörnet av Blekinge tillsammans med de intilliggande kommunerna i Skåne och Småland utgör den mest industriintensiva regionen i södra Sverige och är hem till väl kända industrier som Volvo PV, Ikea, Stora Enso, Södra Cell och Aarhus/Karlshamns AB. Alla kännetecknas av stora och tunga godsflöden och har samtliga visioner om en expansion mot Östeuropa. Företagen satsar också resurser på förstudier. Sydostlänken som infrastruktursatsning är mycket viktig om vi skall värna om att arbetstillfällena som dessa företag skapar i regionen blir kvar.
Med Sydostlänken menas den järnväg för sammankoppling av Södra stambanan och Blekinge kustbanan via Olofström. För att koppla samman den redan elektrifierade kustbanan med den befintliga järnvägssträckningen mellan Olofström och Älmhult – en ännu ej elektrifierad sträcka i stort behov av upprustning – krävs endast 12 kilometer järnväg. Det är byggnationen av själva Sydostlänken som enligt vår mening bör ha högst prioritet i nuläget.
Ur ett nationellt infrastrukturperspektiv innebär en utbyggnad av Sydostlänken och en förbättring av kvaliteten på närmast angränsande järnvägssträckor en relativt liten satsning. En sådan satsning skulle dock sannolikt få mycket positiva effekter på såväl regionen som resten av landet.
En satsning på Sydostlänken skulle innebära att skillnader i möjlighet för olika delar av landet att utveckla sitt näringsliv jämnas ut samtidigt som sårbarheten minskar och flexibiliteten ökar i det befintliga spårsystemet. Satsningen skulle också innebära en viss avlastning i angränsande regioner som exempelvis Skåne. På lokal nivå skulle driftsäkerheten för bland annat Volvos transporter mot Belgien och Göteborg ökas.
En utbyggnad av Sydostlänken innebär att transporter som idag sker på väg istället skulle gå via järnväg, vilket inte bara är rimligt ur klimatsynpunkt utan dessutom minskar risken för olyckor.
En utbyggnad av Sydostlänken innebär stora förbättringar på i princip varje punkt om man jämför med hur situationen ser ut idag. De lokala och regionala möjligheterna till tillväxt och utveckling förbättras, miljön och säkerheten gynnas och det redan etablerade spårsystemet blir mindre sårbart. I längden gynnas hela Sverige.
Regeringen bör undersöka förutsättningarna att inför nästa planperiod påbörja en analys av en utbyggd sydostlänk.
Ökat behov av geriatriker
Motivering
Svenskarna är ett åldrande folk. För var ny dag som går ökar den äldre andelen svenskar gentemot den yngre. Inom en inte allt för avlägsen framtid väntas en fjärdedel av alla svenskar tillhöra den grupp vi brukar kalla för äldre. I takt med att antalet äldre ökar så ökar också vårdbehovet och kravet på fler vårdplatser. Därför anser vi att vi måste fortsätta det positiva arbete som Alliansregeringen genomfört för landets äldre. Det är vår mening att tillgången till geriatriker, specialiserade läkare med kunskap om åldrandets sjukdomar bör kunna utökas. Vilket i förlängningen minskar belastningen i den övriga vården, och då främst inom akutsjukvården.
Sverige behöver därför fler utbildade geriatriker, många av dem vi har idag närmar sig pensionsålder. Uppskattningsvis finns det idag ca 500 yrkesverksamma geriatriker i Sverige. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har varje år 25 nya geriatriker sitt inträde på arbetsmarknaden, samtidigt som 15–20 per år går i pension. Detta innebär ett mycket lågt nettotillskott varje år i förhållande till det ökade antalet äldre.
Att utöka antalet geriatriker synes vara det mest effektiva sättet att snabbt få till stånd rätt vård och behandling för landets äldre. Därför anser vi att vi bör fortsätta det goda arbetet som alliansarbetet påbörjat och därtill arbeta för att utbilda fler specialister i geriatrik.
Svenskarna är ett åldrande folk. För var ny dag som går ökar den äldre andelen svenskar gentemot den yngre. Inom en inte allt för avlägsen framtid väntas en fjärdedel av alla svenskar tillhöra den grupp vi brukar kalla för äldre. I takt med att antalet äldre ökar så ökar också vårdbehovet och kravet på fler vårdplatser. Därför anser vi att vi måste fortsätta det positiva arbete som Alliansregeringen genomfört för landets äldre. Det är vår mening att tillgången till geriatriker, specialiserade läkare med kunskap om åldrandets sjukdomar bör kunna utökas. Vilket i förlängningen minskar belastningen i den övriga vården, och då främst inom akutsjukvården.
Sverige behöver därför fler utbildade geriatriker, många av dem vi har idag närmar sig pensionsålder. Uppskattningsvis finns det idag ca 500 yrkesverksamma geriatriker i Sverige. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har varje år 25 nya geriatriker sitt inträde på arbetsmarknaden, samtidigt som 15–20 per år går i pension. Detta innebär ett mycket lågt nettotillskott varje år i förhållande till det ökade antalet äldre.
Att utöka antalet geriatriker synes vara det mest effektiva sättet att snabbt få till stånd rätt vård och behandling för landets äldre. Därför anser vi att vi bör fortsätta det goda arbetet som alliansarbetet påbörjat och därtill arbeta för att utbilda fler specialister i geriatrik.
Rätt person på rätt plats inom vården
Motivering
Vården är en kunskapsorganisation där medarbetarna, deras kompetens och engagemang är avgörande för såväl kvalitet som resultat. Ingen annan bransch har så stor andel högutbildade medarbetare. Med en sådan koncentration av kompetens är det viktigt att de anställda har arbetsuppgifter som matchar deras sakkunskaper. I allt för stor utsträckning ser vi idag hur läkare tvingas lägga tid på administrativt arbete och hur medarbetare ”växer fast” i specifika vårdområden.
Vår målsättning måste vara att ge personalen en större delaktighet i sitt arbete samt bättre arbetsvillkor. Detta kan skapas på en mängd olika vis, det är viktigt att rätt person arbetar med rätt uppgifter på rätt arbetsplats.
Rätt person på rätt plats
En grundläggande del i arbetet med att effektivisera vården är att skilja administrativt arbete från praktiskt vårdande. Genom att låta särskilt avdelad personal utföra rent administrativt arbete frigörs patienttid för såväl läkare som sjuksköterskor. Kort sagt bör vårdpersonal ges mer tid för att göra det de är utbildade till – att arbeta med och hjälpa patienter. Vidare bör sjuksköterskornas och undersköterskornas arbetsuppgifter inriktas mer mot medicinsk vård. Med fler och bredare kompetenskrav och karriärvägar kan yrket både förnyas och utvecklas.
För att öppenvården ska klara de utmaningar i form av ökat vårdbehov och brist på specialistkompetenser den står inför behöver fler specialistläkare anställas. Det bör också bli lättare att byta specialitet eller omskola sig. För dessa bör skräddarsydda utbildningar, anpassade efter varje läkares kompetensram och framtid erbjudas. Även för sjuksköterskor måste det bli lättare att omskola eller vidareutbilda sig.
För vårdpersonal som så önskar bör möjligheten att bedriva klinisk forskning bli en realitet. Efter år i sin bransch kan få personer mäta sig med den sakkunskap en vårdanställd besitter. Därav torde de vara en stor tillgång även vid klinisk forskning. Idag är det två skilda karriärsspår att utbilda sig inom vården eller att bedriva klinisk forskning.
Ökad mångfald i vården
Vården och dess personal står inför en rad utmaningar och möjligheter. Centralt i detta står vikten av en mångfald för såväl vårdtagare som vårdpersonal. Genom nya utvecklingsmöjligheter och fler vägar till entreprenörskap kan vi få fler attraktiva arbetsgivare inom vårdsektorn. Tiden då landstingen var ensamma arbetsgivare inom området är förbi. Jag menar därför att vi måste uppmuntra alternativa driftsformer för personalen. Många är de undersökningar som styrker att anställda i mindre organisationer oftast har större välbefinnande än i större. Ökade utmaningsrätter är en väg att gå, vilken jag tror är nödvändigt för att vi ska få fler unga att söka sig till hälso- och sjukvårdssektorn och för att de som idag arbetar där ska välja att stanna kvar. Valfrihetssystem och kundvalsmodeller gynnar såväl patienter som de som valt ett vårdyrke.
Svensk vård är bra – men kan bli bättre. Genom effektiviseringar, mer patienttid för läkare, ökad mångfald och större anpassningar kan fler människor få den vård de behöver inom rimlig tid. Med en större flexibilitet i vårdyrkena samt ökade vidareutbildningsmöjligheter kan vi få en dynamisk vård med såväl patient som personal i centrum.
Vården är en kunskapsorganisation där medarbetarna, deras kompetens och engagemang är avgörande för såväl kvalitet som resultat. Ingen annan bransch har så stor andel högutbildade medarbetare. Med en sådan koncentration av kompetens är det viktigt att de anställda har arbetsuppgifter som matchar deras sakkunskaper. I allt för stor utsträckning ser vi idag hur läkare tvingas lägga tid på administrativt arbete och hur medarbetare ”växer fast” i specifika vårdområden.
Vår målsättning måste vara att ge personalen en större delaktighet i sitt arbete samt bättre arbetsvillkor. Detta kan skapas på en mängd olika vis, det är viktigt att rätt person arbetar med rätt uppgifter på rätt arbetsplats.
Rätt person på rätt plats
En grundläggande del i arbetet med att effektivisera vården är att skilja administrativt arbete från praktiskt vårdande. Genom att låta särskilt avdelad personal utföra rent administrativt arbete frigörs patienttid för såväl läkare som sjuksköterskor. Kort sagt bör vårdpersonal ges mer tid för att göra det de är utbildade till – att arbeta med och hjälpa patienter. Vidare bör sjuksköterskornas och undersköterskornas arbetsuppgifter inriktas mer mot medicinsk vård. Med fler och bredare kompetenskrav och karriärvägar kan yrket både förnyas och utvecklas.
För att öppenvården ska klara de utmaningar i form av ökat vårdbehov och brist på specialistkompetenser den står inför behöver fler specialistläkare anställas. Det bör också bli lättare att byta specialitet eller omskola sig. För dessa bör skräddarsydda utbildningar, anpassade efter varje läkares kompetensram och framtid erbjudas. Även för sjuksköterskor måste det bli lättare att omskola eller vidareutbilda sig.
För vårdpersonal som så önskar bör möjligheten att bedriva klinisk forskning bli en realitet. Efter år i sin bransch kan få personer mäta sig med den sakkunskap en vårdanställd besitter. Därav torde de vara en stor tillgång även vid klinisk forskning. Idag är det två skilda karriärsspår att utbilda sig inom vården eller att bedriva klinisk forskning.
Ökad mångfald i vården
Vården och dess personal står inför en rad utmaningar och möjligheter. Centralt i detta står vikten av en mångfald för såväl vårdtagare som vårdpersonal. Genom nya utvecklingsmöjligheter och fler vägar till entreprenörskap kan vi få fler attraktiva arbetsgivare inom vårdsektorn. Tiden då landstingen var ensamma arbetsgivare inom området är förbi. Jag menar därför att vi måste uppmuntra alternativa driftsformer för personalen. Många är de undersökningar som styrker att anställda i mindre organisationer oftast har större välbefinnande än i större. Ökade utmaningsrätter är en väg att gå, vilken jag tror är nödvändigt för att vi ska få fler unga att söka sig till hälso- och sjukvårdssektorn och för att de som idag arbetar där ska välja att stanna kvar. Valfrihetssystem och kundvalsmodeller gynnar såväl patienter som de som valt ett vårdyrke.
Svensk vård är bra – men kan bli bättre. Genom effektiviseringar, mer patienttid för läkare, ökad mångfald och större anpassningar kan fler människor få den vård de behöver inom rimlig tid. Med en större flexibilitet i vårdyrkena samt ökade vidareutbildningsmöjligheter kan vi få en dynamisk vård med såväl patient som personal i centrum.
Brott på anstalter
Motivering
Att dömda brottslingar fortsätter att begå brott även efter det att de omhändertagits är ett återkommande fenomen. På landets anstalter polisanmäls varje år brott, såsom narkotikabrott, skadegörelse, misshandel och olika former av hot. Ytterst få av dessa anmälningar leder dock till åtal. En uppskattning pekar mot att knappt var tionde polisanmälan av ett brott begått på anstalt leder till åtal.
Detta sänder inte bara ut signaler om att det är accepterat att begå brott, utan kan också försvåra vid bedömningar av om den dömde har gjort sig förtjänt av villkorlig frigivning eller tidsbestämning av livstidsstraff.
Den bakomliggande faktorn till detta sägs vara att åklagarna ej finner det mödan värt att åtala någon som redan sitter omhändertagen för ett längre straff. De undantagsfall som leder till åtal består i regel av grövre brott, såsom mord eller grövre fall av misshandel. Bakgrunden är att domstolsväsendet mycket sällan dömer redan omhändertagna brottslingar till ytterligare påföljder. Detta leder till att de mindre brotten på anstalterna ofta prioriteras bort. I slutänden medför detta en oacceptabel situation som inte bara är fel ur en rent juridisk synvinkel, utan även skapar en stor otrygghet på landets anstalter, för såväl dömda brottslingar som personal.
Det är en olycklig väg att gå att se mellan fingrarna på mindre brott, bara för att gärningsmännen redan funnits skyldiga till ett annat brott. En lagöverträdelse är en lagöverträdelse och bör behandlas lika, oavsett om den begås på öppen gata eller bakom anstaltens låsta dörrar.
En skärpt tillsyn och uppföljning av de polisanmälningar som görs på landets anstalter är således en viktig prioritering för såväl rättssäkerheten som tryggheten på redan idag otrygga platser. Undertecknad önskar således att riksdagen tar ställning för bättre uppföljning och mindre överseende avseende brott som begås på anstalter.
Att dömda brottslingar fortsätter att begå brott även efter det att de omhändertagits är ett återkommande fenomen. På landets anstalter polisanmäls varje år brott, såsom narkotikabrott, skadegörelse, misshandel och olika former av hot. Ytterst få av dessa anmälningar leder dock till åtal. En uppskattning pekar mot att knappt var tionde polisanmälan av ett brott begått på anstalt leder till åtal.
Detta sänder inte bara ut signaler om att det är accepterat att begå brott, utan kan också försvåra vid bedömningar av om den dömde har gjort sig förtjänt av villkorlig frigivning eller tidsbestämning av livstidsstraff.
Den bakomliggande faktorn till detta sägs vara att åklagarna ej finner det mödan värt att åtala någon som redan sitter omhändertagen för ett längre straff. De undantagsfall som leder till åtal består i regel av grövre brott, såsom mord eller grövre fall av misshandel. Bakgrunden är att domstolsväsendet mycket sällan dömer redan omhändertagna brottslingar till ytterligare påföljder. Detta leder till att de mindre brotten på anstalterna ofta prioriteras bort. I slutänden medför detta en oacceptabel situation som inte bara är fel ur en rent juridisk synvinkel, utan även skapar en stor otrygghet på landets anstalter, för såväl dömda brottslingar som personal.
Det är en olycklig väg att gå att se mellan fingrarna på mindre brott, bara för att gärningsmännen redan funnits skyldiga till ett annat brott. En lagöverträdelse är en lagöverträdelse och bör behandlas lika, oavsett om den begås på öppen gata eller bakom anstaltens låsta dörrar.
En skärpt tillsyn och uppföljning av de polisanmälningar som görs på landets anstalter är således en viktig prioritering för såväl rättssäkerheten som tryggheten på redan idag otrygga platser. Undertecknad önskar således att riksdagen tar ställning för bättre uppföljning och mindre överseende avseende brott som begås på anstalter.
En jämställd och likvärdig vård
Motivering
Utvärderingar och uppföljningar gjorda av Socialstyrelsen visar att kvinnor i betydligt större omfattning än män uppsöker läkare. Kostnaderna för kvinnors läkarbesök är även, totalt sett, cirka 16 procent högre än för män. Trots detta får män ofta nyare och därmed dyrare läkemedel än kvinnor. Samtidigt rapporterar kvinnor oftare biverkningar och läkemedelsrelaterad sjuklighet än män.
Dessa exempel är bara några få i raden som pekar på att den svenska vården är sämre anpassad till kvinnors behov och förutsättningar än till mäns. Det är för mig oacceptabelt att könet ska styra och i slutänden avgöra kvaliteten och träffsäkerheten på den vård som erbjuds landets sjuka. Det kan antagas att kvinnors mer frekventa vårdnyttjande speglar en frustration över bristande omhändertagande och en mindre effektiv vård. Ett exempel på detta är hur kvinnor med kroniska smärttillstånd upprepat vänder sig till den öppna vården.
Jag anser att vi mer måste uppmärksamma skillnader mellan könen i vårdens bemötande.
Kvinnor och män ska erbjudas och ges jämställd och likvärdig vård. En viktig del i detta är att utprovning av läkemedel ska ske på både kvinnor och män. I dagsläget är män föremål för en stor majoritet av all läkemedelsutprovning, trots att kvinnor och män ofta uppvisar olika symtom vid samma sjukdom. I slutänden innebär det minskad träffsäkerhet och sämre resultat vid läkemedelsbehandling av kvinnor. Vidare anser jag att nya behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik också ska anpassas utifrån kvinnors villkor, någonting som sker allt för sällan idag. Kort sagt efterlyser jag att genusperspektivet ska genomsyra vården på ett naturligt sätt. I allt ifrån vård och omsorg till forskning och medicinsk utveckling bör man i större utsträckning ta hänsyn till både mäns och kvinnors behov och förutsättningar.
Utvärderingar och uppföljningar gjorda av Socialstyrelsen visar att kvinnor i betydligt större omfattning än män uppsöker läkare. Kostnaderna för kvinnors läkarbesök är även, totalt sett, cirka 16 procent högre än för män. Trots detta får män ofta nyare och därmed dyrare läkemedel än kvinnor. Samtidigt rapporterar kvinnor oftare biverkningar och läkemedelsrelaterad sjuklighet än män.
Dessa exempel är bara några få i raden som pekar på att den svenska vården är sämre anpassad till kvinnors behov och förutsättningar än till mäns. Det är för mig oacceptabelt att könet ska styra och i slutänden avgöra kvaliteten och träffsäkerheten på den vård som erbjuds landets sjuka. Det kan antagas att kvinnors mer frekventa vårdnyttjande speglar en frustration över bristande omhändertagande och en mindre effektiv vård. Ett exempel på detta är hur kvinnor med kroniska smärttillstånd upprepat vänder sig till den öppna vården.
Jag anser att vi mer måste uppmärksamma skillnader mellan könen i vårdens bemötande.
Kvinnor och män ska erbjudas och ges jämställd och likvärdig vård. En viktig del i detta är att utprovning av läkemedel ska ske på både kvinnor och män. I dagsläget är män föremål för en stor majoritet av all läkemedelsutprovning, trots att kvinnor och män ofta uppvisar olika symtom vid samma sjukdom. I slutänden innebär det minskad träffsäkerhet och sämre resultat vid läkemedelsbehandling av kvinnor. Vidare anser jag att nya behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik också ska anpassas utifrån kvinnors villkor, någonting som sker allt för sällan idag. Kort sagt efterlyser jag att genusperspektivet ska genomsyra vården på ett naturligt sätt. I allt ifrån vård och omsorg till forskning och medicinsk utveckling bör man i större utsträckning ta hänsyn till både mäns och kvinnors behov och förutsättningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)