Svar till Johan Eriksson (V), "Vi har inte råd med skyhög arbetslöshet bland unga", i BLT den 7/2.
Johan Eriksson (V) hävdar att alliansen har som mål att straffa unga på arbetsmarknaden genom försämrade villkor. Dessutom menar Eriksson att den underliggande idén med detta skulle vara att skapa en andra klassens medborgare.
Johan Eriksson landar helt rätt i slutsatsen att ungdomsarbetslösheten i Sverige är ett problem. Den var för hög när Vänsterpartiet själva agerade stödparti åt tidigare Socialdemokratiska regeringar och den är för hög nu. Men, medan Alliansen har genomfört en rad satsningar för att underlätta för unga att få ett jobb, så signalerar Vänsterpartiet en politik som går i helt mot-satt inriktning.
Vänsterpartiet säger blankt nej till att det ska löna sig att arbeta, nej till rut-avdraget, nej till sänkt restaurangmoms, och man tycker inte heller att stimulanser för att anställa fler unga är en bra idé.
Faktum är att varje för-slag med en tydlig jobbprofil ignoreras av Vänsterpartiet som uppenbart har som prioritering att i stället försvåra och fördyra för såväl företagare som löntagare.
Frågan är då på vilket sätt det leder till fler jobb för unga om företag som nu växer, i exempelvis städ eller restaurangbranschen, får försämrade villkor?
Johan Eriksson är här svaret skyldig.
Vänsterpartiets politik är på det hela ett allvarligt hot, inte bara mot jobbmöjligheter för unga, utan mot Sverige som välfärdsamhälle. Bakom alla begrepp som investeringar och satsningar döljer sig nämligen ett stort svart ekonomiskt hål som riskerar att ge betydande negativa effekter för såväl svenska hushåll som företag. Och minskar det ekonomiska utrymmet för alla de som håller igång Sverige och genererar intäkterna, då förstår alla att det blir mindre över till vår gemensamma välfärd. Just intäktssidan är dock inget som vänsterpartister av någon märklig anledning tycks vara speciellt intresserade av att diskutera.
I rollen som ett ansvarstagande, tryggt och solidariskt parti imponerar Vänsterpartiet således inte det minsta. Att medvetet driva en politik som slår ut jobb och företag är tvärtom det mest osolidariska ett politiskt parti kan göra. Det är inte att ta ansvar för Sverige.
skriver jag och min kollega Annicka Engblom
Riksdagsledamöter, Blekinge
Johan Eriksson landar helt rätt i slutsatsen att ungdomsarbetslösheten i Sverige är ett problem. Den var för hög när Vänsterpartiet själva agerade stödparti åt tidigare Socialdemokratiska regeringar och den är för hög nu. Men, medan Alliansen har genomfört en rad satsningar för att underlätta för unga att få ett jobb, så signalerar Vänsterpartiet en politik som går i helt mot-satt inriktning.
Vänsterpartiet säger blankt nej till att det ska löna sig att arbeta, nej till rut-avdraget, nej till sänkt restaurangmoms, och man tycker inte heller att stimulanser för att anställa fler unga är en bra idé.
Faktum är att varje för-slag med en tydlig jobbprofil ignoreras av Vänsterpartiet som uppenbart har som prioritering att i stället försvåra och fördyra för såväl företagare som löntagare.
Frågan är då på vilket sätt det leder till fler jobb för unga om företag som nu växer, i exempelvis städ eller restaurangbranschen, får försämrade villkor?
Johan Eriksson är här svaret skyldig.
Vänsterpartiets politik är på det hela ett allvarligt hot, inte bara mot jobbmöjligheter för unga, utan mot Sverige som välfärdsamhälle. Bakom alla begrepp som investeringar och satsningar döljer sig nämligen ett stort svart ekonomiskt hål som riskerar att ge betydande negativa effekter för såväl svenska hushåll som företag. Och minskar det ekonomiska utrymmet för alla de som håller igång Sverige och genererar intäkterna, då förstår alla att det blir mindre över till vår gemensamma välfärd. Just intäktssidan är dock inget som vänsterpartister av någon märklig anledning tycks vara speciellt intresserade av att diskutera.
I rollen som ett ansvarstagande, tryggt och solidariskt parti imponerar Vänsterpartiet således inte det minsta. Att medvetet driva en politik som slår ut jobb och företag är tvärtom det mest osolidariska ett politiskt parti kan göra. Det är inte att ta ansvar för Sverige.
skriver jag och min kollega Annicka Engblom
Riksdagsledamöter, Blekinge
